Från och med du

Jag sitter på en solig trappa med utsikt över något vatten. Det är en massa plusgrader och folk verkar yra av vår.

Jag flankeras av två fina människor. Den ena är en av mina bästa vänner, en klippa att luta sig mot. Den andre är så ny som en vän kan bli. Han är nog inte ens min vän än, men kanske kan han bli det någon dag.

Vi träffades på ett mörkt dansgolv kvällen innan. Han pratade skotska i örat på mig och drog sin skäggiga haka mot min och i dag vill han inte gå hem. Så han följer oss över stan. I morgon är han bjuden på fest hos oss och min kompis rumskompisar. Han tackar ja direkt, håller handen vilsamt i mitt ryggslut och ser på mig med en blick som är kärleksfull men utan krav och utan "hur ska jag" och "tänk om han". Allt är en blandning av på riktigt och på låtsas, just som jag vill ha det.

Och folk ramlar in på festen, plötsligt är det en glad människa i husets varenda hörn. Och vi grillar och dricker vin och spelar musik och alla pratar om min blåa mockajacka. Och alla vill snacka med Skotten, som hamnar direkt i epicentrum. Och han söker hela tiden min blick över folks huvuden och ler med båda ögonen. Och så stannar han en natt till. Och verkar aldrig vilja gå hem.

Den här helgen rensar jag kroppen på allt dåligt. Hej då svärta, hej då gammal kille, hej då djupa hålet av smärta. Här och nu börjar något nytt.